amysbelive

Så här börjar jag nu min berättelse... 
Det börjar År 2009

FÖRKORTNINGAR
M & D = barnen
A = familjehemmet
Ma = mamma
Pa = pappa
Soc = Socialen i Filipstad
P = Polisen
K = kompisar

Jag är släkt med M & D. Vi har haft sporadisk kontakt till & från under våran/deras uppväxt. Tyvärr så hade vi ingen kontakt under åren dessa stackars barn satt på Folåsa behandlingshem. Detta tystades även ner inom släkten, var ingen som pratade om att detta hade hänt, hörde om att det varit på nyheterna, stått i tidningarna mm, till slut så gick det inte att undå, man undrade, man var ledsen, undrade hur sådan här kunde hända.
Fick efter ett tag ändock reda på att detta var mina kusiner. Vid en tidpunkt så lyckades vi få kontakt, vilket gjorde mig oerhört glad.
Det var M & jag som fick kontakt först. Vilken tjej, endast femton år, men skrev & pratade som hon skulle vara tjugofem.
Jag fick tänka mig för många ggr att denna tjej inte är så gammal som mailen, telefonsamtalen var/verkade. Så klok, så allmänbildad, jag kan inte ens allt det språk som M pratade om ni förstår vad jag menar.
Fattade genast att denna tjej hade gått igenom mycket som inte vi i vår vildaste fantasi kan föreställa oss.
I mitt förstånd kan jag inte förstå hur detta kunde undå all personal under dom år som M & D var på FOLÅSA.

Men som sagt, vi fick genast en fin kontakt jag & M, bara efter ett par veckor så får M komma på besök hos mig, både hon & jag var så förväntansfulla.
A, Soc & Ma var mycket glada åt att M fick kontakt med sina hemrötter/släkt i Värmland igen, ja alla var så positiva...
M blev glad & öppen, alla såg hur M  mådde bra..
Soc & A & även Ma tyckte detta var jätte positivt.. M fick framtidsplaner igen, M började satsa på skolan mer, M sökte till Hundskolans gymnasium i Forshaga i Värmland, M fick en preliminär plats där.. M skulle få det defenitiva svaret i Juni-Juli 2010.. Allt var så bra.. M var ett mönster barn att ha att göra med..

Sen en dag fick Ma helt plötsligt för sig att hon skulle ringa till mig, (M hade då varit hos mig i 7 månader varannan helg), då bröt världskriget ut igen för stackars M..
Ma försökte åter ta kontrollen över M, Ma skulle ha reda på allt, vad M gjorde, vad M sa, vad vi pratade om, Ma tog upp flera ggr att hon hoppades att inte M pratade om det som varit från förr, tiden innan Folåsa, för Ma tyckte det var framåt som M skulle se nu. mm.
Så till en början tyckte Ma att jag var vettig, att jag gick att prata med osv, Ma började prata om att eftersom M nu skulle börja i gymnasiet i Forshaga så var det kanske inte så dumt om M fick bo hos mig istället för hos A, jag svarade att det var absolut inga problem om den situationen skulle bli aktuell, men det skulle komma från soc & A & M isåfall sa jag.. Min dörr står alltid öppen för M talade jag om.

Sen blev det några samtal till, dom var inte lika givande för Ma märkte att jag inte gick på hennes (Ma:s) linje, jag svarade inte på dom frågor hon (MA) ville ha svar på, utan jag hänvisade att jag hade endast skylldighet att prata med A, då gick Ma i taket..
Det som var uppgjort med Soc & A, var att Ma skulle ha kontakt med A, inte att hon (Ma) skulle ringa till mig när M var på besök. Det lugnade ner sig efter ett tag, Ma säger att det är ok för M att besöka sin Pa, även Soc samtycker.
Så M åker & hälsar på sin Pa tillsammans med mig vid ett tillfälle då hon (M) är hos mig, allt är frid & fröjd, M är så glad, likaså Pa..

M åker tillbaka till Linköping efter sin helg här hos mig & sitt besök hos PA, som det var sagt,. Dagen efter M kommer hem så ringer Ma & är helt skogs tokig för att M har hälsat på sin Pa..
Nu ville Ma få mig till att framstå som en dålig person som tar M till sin Pa utan Ma:s vetskap.. Nu ville Ma inte att M ska åka till Värmland längre. Men Soc & A säger att det får M visst..
 
Sen hade dom ett möte med Soc & A, där sitter Soc & frågar M om hon (M) eventuellt hade funderingar att flytta hem till Pa när hon (M) nu kommer närmare Värmland, ja med skolan & allt... Nej säger M, det har jag inte trott är möjligt ens.. Soc säger då att jo men det skulle inte vara några problem.. men då undrar M, men Ma skulle aldrig gå med på det.. Då talar Soc om att skulle Ma ha synpunkter på det så får Ma gå till tingsrätten nu, för att nu har M fyllt 15 år.. Aha, säger M & blir så glad som en lärka.. Kom då ihåg att M inte har träffat Pa sen juni-juli 2006, (förutom det korta besöket när M var hos mig som jag skrev om åvan).. så det är ju inte konstigt att M blir glad.

Efter mötet har Soc & A möte med Ma (detta vet inte M).. under det här mötet så får Ma reda på vad som gäller att eventuell är det planer på att M flyttar hem till Värmlan när skolan börjar.. & om Ma har synpunkter på det får hon (Ma) nu vända sig till tingsrätten..
Ma blir nu galen, vill ha portkåden till dörren så att hon (Ma) kan gå upp & hämta M.. A säger att den får du (Ma) inte, M skulle aldrig följa med & det vet du (Ma)... Ma säger då att hon (Ma) ska åka tillbaka till Värmland & hämta två personer & komma tillbaka dagen efter & åka till M:s skola & hämta M där.. När mötet är avslutat & Ma har åkt, så följer Soc med upp till A:s lägenhet & meddelar M vad som har hänt, & talar om att M får på inga vilkor gå till skola, för detta var ett allvarligt kidnappnings hot.

M får nu sitta inlåst i lägenheten en vecka i väntan på att socialen vet vad dom ska göra.. men ingenting händer. (vill poängtera att jag har kontakt med M flera ggr dagligen då M är mycket rädd & orolig)..  M är mycket chockad, men någonstan hoppas M ändå på att nu,när dom sett med egna ögon, att dom ska vakna upp & se vad M & D har sett & fått gå igenom under deras uppväxt, Ma ilska mm.

M skulle komma till mig på Långfredagen & fira påsk (2010) ¨.. Sen skulle M vara några dagar hos sin Pa under påsklovet.. Allt detta var klart... M & D skulle ta tåget ner till Värmland, så att inte M inte skulle behöva åka själv utifall Ma skulle stå på tågstationen & kidnappa M, detta var i samråd med A.

Men lördagen innan M skulle komma så får M lov att åka med sin Pa till Värmland. Pa var på väg för att hämta D, D & tjejen hade kommit ihop sig rejält, tjejen hotade än med det ena, än med det andra, om att inte fick åka till sin Pa över påsk, fast det redan var bestämt. D mådde bara sämre & sämre så han ringde & bad sin Pa att hämta honom, D orkade inte vara kvar i Linköping längre.

Så fast Pa var sjuk, så tvekade han inte att åka, Pa satte sig direkt i bilen & for iväg för att hämta D. M frågade A om det var okej, att hon (M) åkte med till Värmland nu när Pa var på väg ändå för att hämta D.. A tyckte det var en bra ide, hon (A) tyckte att varför ska du M sitta inlåst i en lägenhet en vecka till innan du M ändå ska åkte till Värmland..

CITA av A: jag tar det beslutet nu.. Det är okej att du åker M.

Så sagt & gjort M åkte med. (Hur jag vet att det gick till så är att jag vet, jag var involverad, jag pratade med alla berörda vid tillfället, även A). M ringde mig dagen efter, M var så glad.. Den glädjen jag hörde i M:s röst då går inte att skriva i ord, mer än i stora bokstäver "LYCKLIG".

M & jag pratades vid även på måndagen vid ett par tillfällen, dom (M & D) höll på att påskpyssla & dona, det hördes hur glad & lycklig M var. D & M skrattade & skämtade med varandra.

På tisdags morgon får jag ett samtal från M, det hade varit några personer där tidigt på sen natten/morgonen som Pa & D hade jagat bort. Detta kändes mycket olustigt, jag hörde hur M var orolig på rösten. Men vi försökte prata bort det . Senare samma dag ringer M igen, nu är M mycket ledsen & uppriven, A hade ringt, A berättade att M & D:s Ma hade ringt under måndagen, vilket då A hade berättat att M & D var i Värmland hos Pa. M frågade varför sa du det? Varför?.. Ma har ju kidnappningshotat mig, ni (A & Soc) har ju låst in mig i en lägenhet i en vecka för att ni A & Soc) ansåg att Ma var farlig, risk för att Ma skulle kidnappa mig(M), du A sa att det var bättre att jag (M) åkte till Värmland ifall Ma skulle komma till Linköping, det var bra att jag (M) åkte, då visste Ma ju inte var jag (M) var. A blev nu tyst i luren...

Jag fattade ingenting, jag försökte lugna M, men en sak är säker, jag var tacksam att när det nu väl händer, det här som folk då tror är lögn, att Soc, A, M  & Ma, P har gjort.
 Ma säger att dom (Ma, Soc, A, P) har gjort allt som står i deras makt så himla rätt för dessa barn (D & M), att Pa har hjärntvättar M & D, att Pa hjärntvättar alla runt sig..
Jag vet att dom inte har gjort allt som står i deras makt rätt, bara detta sista visar nu ju hur fel det är, hur det går till, dom ger med ena handen, dom tar tillbaka med den andra & sparkar undan benen samtidigt..

Jag har varit med, jag har hört, jag har sett, jag har haft dom här, här hemma på min trapp, bankandes på min ytterdörr, men jag är inte rädd för dom, för sanningen ska fram, det kan jag lova, det dom har gjort mot dessa barn är oförlåtligt.. Inte undra på att dom är arga & bittra, vem skulle inte vara det.

Men åter till tisdagen innan M försvann, så pratade M med en av handledarna på Soc senare under dagen, som då lovade M att hon ska se hur fort hon kunde ta bort Ma som vårdnashavare. På onsdagen (dagen då M försvinner) får jag ett samtal från en panikslagen M, som gråter & säger att dom har beslutat att tvångshämta henne (M) med P, att nu har Ma fått till det att det är en olämplig plats här hos Pa.

Jag försökte förstå, fattade ingenting, hur kunde det bli så här, jag var så arg, kände vad f_n håller dom på med.

Stackars M, hon (M) bara gråter, M var helt panikslagen & så arg, det sista M sa till mig, var att nu finns det ingen återvändo mer, sen lade M på luren.
 
Efter trakaserier (för jag kan inte se det som något annat) så kom några K till Ma på besök här hemma hos mig, för att se om jag visste något, var M kunde vara.
Nästa gång kom Ma själv & anklagade mig för att jag visste var M var, jag tyckte att Ma kunde sätta fokus på sådan som var viktigare än att anklaga folk utan att veta ett skvatt egentligen.
Finns berättat för mig att anklagelser har funnits hela tiden när vägen inte har varit rak för Ma.
Efter även telefonterror från Ma & mail trakasserier, fick jag byta nr & mailadress & hota med att slutar inte trakasserierna så polisanmäler jag Ma genast.

Ja nu har det gått 1 1/2 år snart sen M försvan & ännu har inte dessa barn fått någon rättvisa.
Jag hoppas ni M & D får den rättvisa ni så väl förtjänar..
D du är myndig nu, du kan göra dig hörd, det har jag sett, jag hoppas att folk lyssnar på dig, förstår vad ni faktiskt har gått igenom, & inte hela tiden misstror, & ska ha bevis. Ni behöver inte bevisa för någon mer än den dagen det behövs.
För bevisen kommer fram när rätt människa kan lägga dom på sitt bord.
Till dig M, hoppas jag var du än är, att du har det så bra som det går. Jag vet vad du sa & jag hoppas du kommer ihåg vad jag sa.



Mycket finns att läsa om dessa stackare (D & M) ute på olika BLOGGAR & forum.
b.l.a. M:s eget skrivna brev på http://cattasbubbla.se/2011/08/18/folasabarnen/

M:s berättelse i Filipstads tidningen 2007-11-16 http://www.nwt.se/filipstad/article34563.ece


Jag hoppas nu att Sveriges befolkning visar att det finns hjälp att få, att det finns ärliga människor, att vi ger dom tilliten tillbaka till människan & livet.
För detta är så fel som det någonsing kan bli för dess barn/tonåringar.. 
Ingen ska behöva hålla sig gömd & rädd, & ABSOLUT inte ett barn.
 För jag vet att M kommer aldrig, så länge det är möjligt komma fram förrän M är garanterad att Ma inte finns runt M & i M:s liv.
Så en vädjan till dig Ma, lyssna för en gång skull på M & D.
Varför kunde inte M fått vara ifred nu när M hade hittat rätt & börjat skolan igen.
Fått så bra betyg, & kommit in på Forhaga hundgymnasium, & sen fått kontakt med släkten här i Värmland.
 
Som M sa, det kändes som att komma hem när M kom till Värmland, att hon (M) fick hopp igen, om att kanske denna gång skulle allt gå bra.
Men lyckan varade bara i 7 månader, sen vändes allt mot henne (M) & D & Pa igen.

Min förtvivlan över dessa barns öde går inte att beskriva, men jag hoppas nu med mina egna ord & min berättelse att ni ska/kan förstå, att allt som skrivs ute i media inte är sant.
Så se in i era hjärtan & tänk om det här var era barn som kämpade för att få sina liv tillbaka, vad skulle ni känna, vad skulle ni göra?
Mina tårar rinner ner för min kind för er barn.

En sak är säker, ni är så starka som har klarat av denna resa, som jag tror att inte många skulle fixa, & ni orkar forfarande fortsätta & kämpa vidare.

Så en massa kramar från en som väntar & tror på att rättvisan till slut segrar.